På min mans föräldragård har vi 14 tackor och en bagge. Alla som har försökt mota fåren dit man vill vet att det kan vara ett äventyr, som bäst löses det med en vallhund, och det hade vi ingen.
Det var lite skämmigt att jämt vara tvungen att ringa till grannen och be honom valla in fåren med sin hund.

Så har vi hankat oss fram i flera år fast tanken på egen hund funnits. Men så i somras var vi på vallhundstävling och tittade på dessa duktiga vallare och önskan väcktes på nytt, eftersom jag har stora öron hörde jag en tjej tala om att hon hade valpar kvar. Snabba som tanken hade vi tagit reda på allt vi kunde och även fått träffa pappan till valparna. På måndagen fick vi kort på de valpar som fanns kvar och våra hjärtan öppnades för tikvalpen My.